Det var länge sen jag läste den här texten nu, men så råkade jag på den nu ikväll och kastades tillbaka drygt 3år i tiden. Den ger mig en stor klump i bröstet och tårar som snabbt stiger i ögonen. Jag håller nästan andan genom hela texten, så som jag alltid gjort när jag läst den. MEN skillnaden nu jämfört med för drygt tre år sen är att nu andas jag (både bildligt och bokstavligt) ut när jag läst klart. Inte för att hela resan är över och att det inte finns några motgångar kvar, utan för att jag har en underbar dotter i livet, som ständigt förgyller min vardag och även ger mig några "gråa hår" ibland. Resan har varit tuff, men jag blir ofta påmind om att vi ändå haft tur i oturen. Vi har klarat oss undan hjärnblödningar, operationer, bestående lungproblem, gastrostomi (om än med nöd och näppe och än är inte den resan avslutad), motoriska problem osv. Men, som inte är helt ovanliga bland barn födda så här tidigt. Ta gärna del av texten nedanför fotot. Tina sätter verkligen ord på hur det kan kännas att vara förälder till ett extremt för tidigt fött barn.
”Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick!
Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över den hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan.
Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta.
De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem!
Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.”
Ur boken ”Våga Älska” av Tina Wiman
"2009-01-15"
Prematur – inte färdig”Om jag ler vänder du bort blicken. Jag vet att du inte orkar läsa mitt ansikte när det rör sig så, och jag anstränger mig för att hålla musklerna helt stilla. På det viset kan vi se på varandra en liten stund till. Du börjar bli trött så jag tittar åt ett annat håll, och låter dig snegla upp mot mitt ansikte i din egen takt. Men som jag längtar efter att få möta din blick!
Din tunna hud håller man på. Inga strykningar, aldrig klappa, bara stilla händer. Allt annat gör ont, jag ser på dig hur störd du blir bara någon smeker dig över kinden. Men om jag fick skulle jag stryka dig över den hela den knotiga lilla ryggen och vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek – ord som jag vet med mig att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut, du kippar nästan efter andan.
Du skulle inte behöva vara här än, men nu är det så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Bara att vi tog oss så här långt tillsammans är stort. Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel: Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det. Jag får se dina fötter och händer som fåras och skrynklas till, dina fingeravtryck som bildas från en slät yta.
De fingersmala låren har fortfarande hängande hudveck, men inom några månader kommer de att fyllas ut och bli knubbiga. Öronen ska formas klart och få vindlingar, dina svarta ekorrögon – utan synbar pupill – kommer efterhand att gråna och så småningom att bli mörkt blå, och varje dag får jag se dem!
Jag kan inte vyssa dig, sjunga för dig, se dig i ögonen eller ens le mot dig. Det kostar på att älska dig så behärskat. Men medan du växer till dig en smula kan jag hålla om dig. Så dag efter dag sitter jag här, och låter mina händer berätta att jag älskar dig.”
Ur boken ”Våga Älska” av Tina Wiman
t.v 2012-05-10 & t.h 2010-07-28
SVEA,
Du har berikat mitt liv med både fantastiska och fruktansvärda händelser.
Du har fått mig att lyfta blicken och inse vad som är viktigt i livet, även om jag också kan gnälla över småsaker ibland.
Lycka är att vara mamma till just dig.
Jag älskar dig mer än du någonsin kan förstå.
Varm KRAM till hela familjen från Bsk Kerstin!
SvaraRadera