Kära lilla barn...

Älskade älskade unge!!! Kan du inte bara äta som du ska???

Ibland vill jag nästan ta tag i dig och skaka dig och skrika: "Ät, ät ät, du måste äta!" Men självklart gör jag inte det. Hur skulle jag kunna göra det?! Glatt hjälper du till att duka. Du vet vem som sitter på vilken plats och vem som ska ha vilka bestick osv. Du klättrar själv upp i din stol och sätter på dig haklappen, men sen... Du tittar som hastigast på maten, pillar kanske lite med fingret i såsen. Sen säger du bestämt "BATTEN!" "Men Svea, hur säger man?", svarar jag. "Nälla mamma, BATTEN!" Du älskar batten eller vatten som vi andra brukar säga. Du dricker ditt vatten, ställer ner muggen, tar ett stadigt tag i haklappen och draaaar och säger "Tack, tack!" När du fått av dig haklappen klättrar du smidigt ur din matstol och trippar glatt iväg för att göra något annat. En inte helt ovanlig måltid hemma hos oss tyvärr... Du är iallafall en artig liten tös :-)

Som vi (och flera andra) lirkat, trugat, mutat, låtsas som ingenting och HOPPATS att det helt plötsligt ska vända och att du ska äta som du behöver. Nu börjar dock tiden rinna ut och idag fick vi brevet med beskedet att inom en månad kommer du få en tid på sjukhuset för att ta tag i det här med knapp/PEG. De säger att det kommer bli en lättnad för oss och förhoppningsvis även för dig Svea att slippa den här stressen och oron för hur lite du äter. Visst, så kanske det är, men det gör så ont så ont i din mamma när hon tänker på vad mycket du behöver utstå bara för att min kropp inte kunde behålla dig i 9mån.