Tilda, älskade Tilda...

Igår kväll tog vi beslutet att Tilda inte längre skulle behöva kämpa mot sin sjukdom. Hon har varit sjuk ganska länge, men det var bara några månader sedan som veterinären kunde ställa någon diagnos. Efter många provtagningar visade det sig att hon hade Cushings. Det är en sjukdom som gör att kroppen producerar för mycket kortison. Det finns mediciner för detta och det fick Tilda. Tyärr kunde hon inte få de höga doser hon egentligen behövde, för då fick hon andra problem. Medicinen gjorde henne iallafall tillräckligt pigg och glad för att vi skulle kunna ge henne en fin "sista tid". Hon kunde följa med ut och plocka svamp i skogen och hon sov återigen i vår säng (vilket hon inte ville när hon var som sjukast). Vi försökte mysa så mycket som möjligt med henne, för vi anade nog att hon inte skulle bli någon jättegammal hund. Tyvärr tyckte vi inte att hon blev jättemycket friskare - huden och pälsen krånglade, vilket gjorde att vi måste bada henne varannan dag och ett infekterat öga ville inte läka. Utan päls är det inte kul att gå ut i svensk vinter, inte ens med jacka. Hon var fortfarande hyfsat glad och åt, drack och gosade gärna i soffan. Så ville vi att hennes sista tid skulle vara, inte att hon skulle behöva bli jättedålig igen och att läget skulle bli akut. Därför fattade vi beslutet att hon skulle få somna in nu. Tilda fick först lugnande medel och hon och jag låg tillsammans i en stor hundsäng hos veterinären tills hon sov och snarkade högt. När vi legat så och myst en stund kom veterinären och sköterskan tillbaka och gav Tilda hennes "sovdos". På ett par sekunder blev det tyst och beslutet var oåterkallerligt. När jag lämnade rummet låg hon rofyllt under en filt och värmeljusen brann i fönstret. Det gjorde ont i hela kroppen av saknad, men beslutet kändes ändå rätt mot Tilda - Hon har varit så tapper och nu behövde hon vila.

I vår, när det blivit så där lagom varmt, så ska jag sprida hennes aska på en fin plats i Hargshamn. Jag tror det var där hon trivdes allra bäst. Jag kan ju inte gärna hälla ut den i knät på oss i soffan :-)

Hon är älskad och saknad och tomrummet efter min lilla gosegris är enormt!

Svea kramar Tilda sista morgonen.

Svea pussade Tilda på nosen och vinkade glatt hejdå, innan hon och pappa lämnade mamma och Tilda i rummet hos veterinären. Det gör så ont att veta att Svea inte kommer minnas Tilda, hur varsamt hon oftast klappade henne eller hur roligt hon tyckte det var att mata henne med hundgodis. Samtidigt känns det skönt att hon inte behöver uppleva den sorg och saknad vi andra i familjen känner.