Ett år sedan...

Nu är det på timmen exakt ett år sedan vi kom in till sjukhuset pga att vattnet gått i v.23+5, efter att ha firat en trevlig och lugn (iallafall för mig) nyårsafton med Andreas och Lisa hemma i Berg.

Jag minns inte exakt vad som hände på sjukhuset, men jag minns att någon sa "Du kommer få stanna här i minst tre dagar." Jag sa då till Per "Aldrig, att jag stannar här i TRE dagar!" (Så fel jag hade...) Jag ville ju bara "få det överstökat", så att vi skulle kunna åka hem och sörja det barn vi precis förlorat. Och mycket har jag sörjt efter den natten: magen som aldrig fick bli så där stor och gravidfin, längtan efter att det där barnet i magen skulle komma ut någon gång, föräldrautbildningen, gravidkrämporna som alla pratar om, planeringen för hur vi skulle vilja ha förlossningen, känslan av att få upp sitt efterlängtade barn på bröstet efter förlossningen och gråta en skvätt för att hon var så fin och att hon äntligen kommit till världen. Ja, alla de sakerna har jag sörjt och sörjer ibland fortfarande. MEN jag har aldrig som jag befarade, behövt sörja ett förlorat barn. (ja, bortsett från en händelse dag 2 på sjukhuset, då vi fick höra att h*n i magen inte längre levde, vilket efter en timme visade sig vara helt felaktigt.)

Mycket kan jag önska skulle ha varit annorlunda, men samtidigt et jag att vi är lyckligt lottade. Vi har vår underbara dotter hos oss och hon mår bra. Många tankar har gått till det som hände för ett år sedan, men även till dem som inte haft samma tur som oss, till dem som inte fått behålla sina barn. Det finns inte ord för det.

Många kramar & en önskan om ett gott nytt 2010!