En tripp till Skåne

Så mysigt lammskinn från farmor!

Med lite stöd så kan jag sitta i barnstolen.

Kusin Charlie & en ännu okänd kusin i Jennie's mage.

På tåget

"Bamse"-kram :-)

Vaddå - det finns fler som vill ha en kudde?!

Ibland är jag bara sååå less på det här babygymmet!

Finklädd för mitt första restaurangbesök.

Med solen i ryggen, medvind och en väldigt bra viktuppgång den senaste veckan, beslutade jag att Svea och jag skulle följa med Per till Skåne. Han skulle på en svensexa och även köra hem Polon som vi köpt av hans mamma. Ja, Fiestan har nog gjort sitt och bör få fortsätta till de fria vägarnas land, där varken rost eller dåliga däck existerar. I min iver att faktiskt känna mig som en vanlig mamma till ett vanligt barn, bokade jag tågbiljetter till mig, Per, Svea och Tilda. Just då kändes det som om det enda problemet var att vi måste begränsa vår packning rejält, dels för att få det av/på tåget, dels för att vi skulle åka Polo tillbaka. Alltså var det bara att glömma, att vågen skulle få följa med, men där och då kändes det helt ok. På fredagen stod vi på resecentrum för att gå på tåget. Hur svårt kan det vara?! Jag hade Svea i babybjörn på magen, ryggsäck på ryggen, skötväska på axeln och Tilda i koppel. Per tog hand om barnvagn, babyskydd och jätteväskan. Det kan faktiskt vara jättesvårt när jag kommer fram till våra platser och inser att vi ska dela ”fyrplats” med en kvinna med en schäfertik. Där står jag med en hund som hänger i kopplet och låter som en höna och vet inte vart jag ska ta vägen. Till slut lyckas vi placera om oss lite och alla får sittplatser och hundarna ligger lugnt. Då kommer nästa orosmoln. Jag vill absolut inte råka ta i något i tåget och ännu mindre får Svea komma åt något. Det fullständigt kryllar nog av baciller i en tågvagn. Scannar av övriga resenärer – ingen som nyser, hostar eller ser febrig ut. Tur för dem! Och tur för Per, som isåfall fått order om att avlägsna eventuella sjuklingar genom närmaste fönster. Inser att jag måste till damrummet. Ser till att Per spritar händerna och överlämnar Svea till honom. Toa 1: det går inte att spola och det verkar inte bry folk, för de har fortsatt använda den. Toa 2: Avstängd. Toa 3: Ej avstängd, men den kanske borde ha varit… Tar mig tillbaka till våra platser och dränker mig i handsprit. Väser till Per: ”Om hon bajsar under tågresan, så får hon ha bajsblöjan på sig tills vi kommer fram.” Tänker: Ingen prematur överlever efter att ha besökt den bakteriehärden till toalett. Hon håller sig hela resan. .. Resan var väl kanske inte så avslappnande, men fram kom vi i alla fall och blev upphämtade av Pers pappa. Behöver jag berätta att vi inte lär åka tåg med Svea igen förrän hon kommit upp i tonåren… :-)

Väl i Skåne eller närmare bestämt Veberöd, umgås vi med Pers föräldrar och bror med familj. Per avverkar Mickes svensexa och Pers kompisar David, Micke och David med familjer hälsar på. En mycket trevlig långhelg bortsett från att Svea efter mitt hot på tåget, om att inte få någon ny blöja, inte vågar bajsa på hela tiden. Magen krånglar och hon slarvar med maten. På tisdagen blir längtan efter vågen där hemma för stor och vi bestämmer oss för att åka hem igen.

Väl hemma så visar det sig att hon inte gått upp ett endaste gram de senaste 4 dygnen (snarare gått ner lite). Suck – bara att plocka fram vågen igen och börja amningsväga. Så nu är det bara att ställa klockan igen var tredje timme, så att hon inte sover bort några mål. Vi har hört att hela första året är en kamp för prematurföräldrar, för att få barnet att äta tillräckligt och gå upp i vikt. Tur att man är envis!